Under en föreläsning med Sara Svensson, informatör från Kalmar kommun, berättades skillnaderna mellan informatörsrollen i offentlig verksamhet och i privata företag. Svensson sade bland annat att en viktig och intressant skillnad är meddelarfriheten som finns i den offentliga verksamheten. Som informatör (eller övrig anställd också) får man inom offentlig verksamhet läcka information till tidningar även om den är sekretessbelagd. Chefen får då inte ens fråga vem som har läckt eftersom den då riskerar att till och med få fängelsestraff. Hon förtydligar dock att det är mycket ovanligt att de anställda vill läcka information eftersom de är lojala mot sin organisation och vill dess bästa.

Jag tycker att meddelarfriheten är viktig att ha. Om det händer saker inom organisationen som är skumma eller som är intressanta för allmänheten på ett eller annat sätt så anser jag att det ska få föras vidare. Just lagen om att chefen inte får försöka ta reda på vem som läckt är förmodligen det viktigaste eftersom de anställda inte hade vågat läcka vid andra omständigheter. Detta förbud skriver Olsson (2006) om och säger även att skillnaden mellan privat och offentlig sektor är att i privat sektor gäller inte detta förbud mot att forska efter meddelares identitet. Olsson (2006) säger även att den privatanställde tjänstemannen riskerar att bli avskedad eller utsättas av annan sanktion eftersom det inte finns något förbud mot detta. Det enda som kan rädda den anställde är hur anställningsskyddet ser ut vilket kan vara olika i olika situationer. Frågan är då bara om det inte hade varit bättre om samma regler angående förbud att forska efter meddelares identitet hade gällt även för privat verksamhet?

Alla har vi hört om många olika skandaler i företag både här och där.  Vissa har orättvisa arbetsvillkor och andra småfuskar med skatter. Då tycker jag att det hade varit bra att även i dessa organisationer ha en bra fungerande meddelandefrihet. Lagar som hindrar chefen att efterforska läckan ska i så fall finnas så att anställda vågar läcka. På detta vis kan många fler företag avslöjas när något fel görs och vi kan få ett rättvisare samhälle.

En god vän till mig brukar säga att ”alla människor är svin” och då syftar han till att alla mer eller mindre fuskar med småsaker eller har negativa åsikter som de handlar efter ibland. Kanske ligger det något i det han säger. Vi har ju bland annat sett hur polischefer köper sex och att toppolitiker handlar godis för skattepengar. Frågan är då: kommer det avslöjas allt för mycket om meddelarfriheten är lika stor i alla organisationer? Det kanske inte kommer finnas några skandaler längre om sexköp och skattefusk blir vardagsmat i tidningarna.

Vad jag då ser är två sidor av myntet, en paradox av införandet av större meddelandefrihet i privat verksamhet. Det är förmodligen mer fusk och skumma handlingar i ett privat företag då dessa oftare är vinstdrivande (och som vi alla vet så gör pengar att människor blir galna). Fusk kanske behöver avslöjas oftare för att andra personer inte längre ska våga fuska själva, men eftersom anställda i dessa fall riskerar sina jobb vid läckningar leder detta till att inte lika många läckor finns. Däremot finns det en risk att större meddelandefrihet kan leda till för många avslöjanden och att fusk ses som något vardagligt som alla gör och därför bli mer och mer förståeligt och näst intill tillåtet genom förändrade normer.

Avslutande kommentar

Som ett övergripande svar på alla mina frågor kan jag säga att lösningen är ärlighet och rättvist agerande. Om alla personer tar mer ansvar och ser till att inget småfusk sker som kommer det inte heller behövas läckor. Ärlighet och rättvisa ska vara normer i organisationer. Det ska jag förespråka i när jag kommer ut i arbetslivet.

Källor:

Olsson, Anders R (2006) Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister. Stockholm:Studentlitteratur.

Sara Svensson 11/10-2010, föreläsning på Linnéuniversitetet med ämnet ”Kommunikation i offentlig verksamhet”